Author Description

Teaterkungar abdikerade, stjärnskÃ¥despelare mÃtte ensembler, privatteatrar fick konkurrens av stadsteatrar och sÃ¥ smÃ¥ningom ocksÃ¥ av länsteatrar och fria grupper. I stället fÃr om hovteater talades det om arbetarteater och trafiken mellan huvudstadens scener och landsortens blev livligare och fÃremÃ¥l fÃr utredningar och betänkanden. Se där nÃ¥gra av särdragen i det fÃrra seklets teaterliv.I det avslutande bandet av trebandsverket Ny svensk teaterhistoria beskrivs fÃrändringarna av teaterns villkor under 1900-talet och dess verkningar pÃ¥ teaterns former och uttryck. Vi fÃ¥r fÃlja sÃ¥väl modernismens genombrott som folkteaterns fÃrnyelse. I centrum fÃr framställningen stÃ¥r teaterfÃreställningarna med deras mÃten mellan konstnärer och teaterpublik. Av en rad fÃrdjupande analyser av dessa händelser, vilkas varaktighet är stundens, framgÃ¥r det, att svenskt teaterliv under Ã¥rhundradet är lyckligt lottat med djärva regissÃrer och scenografer, som satt sina signaturer pÃ¥ teaterns framgÃ¥ngar. Men utan starka skÃ¥despelare och ensembler hade det inte gÃ¥tt. Det blir lika tydligt. Teatern är en kollektiv konstform där ocksÃ¥ publiken hÃr till medspelarna. Med olika utgÃ¥ngspunkter är det denna rikedom som skribenterna fÃ¥ngar i sina beskrivningar av trender, tendenser och aktÃrer och som ett rikt bildmaterial illustrerar.All historieskrivning utgÃ¥r frÃ¥n tolkningar och baseras pÃ¥ urval. Andra forskare skulle kanske ha lyft fram andra fÃreställningar och satt ljuset pÃ¥ andra aktÃrer. Helheten kan inte omfattas och det som här valts ut fÃr att beskriva 1900-talets teater berättar ocksÃ¥ om det som inte getts plats. Varje kanonisering kan och bÃr ifrÃ¥gasättas. Varje tid gÃr sin historieskrivning.